Ahmad och Ahlam Terkawi från Homs i Syrien
Från liv och karriärer i Syrien, genom flyktens fasor till nytt hopp i Sverige. Familjen bevarar sin hemnyckel som symbol för framtiden i hemlandet.
Hemnyckeln ger oss hopp
Vi jobbade båda inom sjukvården. Jag som apotekare och Ahlam som röntgenläkare. Jag drev eget företag och har också jobbat på sjukhuset i Homs, där vi bodde. Vi hade vårt eget hus, en egen bil. Vi satt ofta på balkongen och drack kaffe och åt frukost. Jag lekte med min son, som då var ett.
Varje torsdag besökte vi Al Rowda Café och på fredagar brukade vi titta på Al Wathba eller Al Karama, de två fotbollslagen i Homs.
När kriget bröt ut tog vi oss först till Jordanien, och sedan vidare med båt. Människorna som smugglade oss kastade våra söner överbord. Jag och Ahlam störtade i det kalla vattnet, lyckades få tag i pojkarna och simma in till en strand medan båten försvann bort. Vi tog oss sedan över steniga bergssluttningar i åtta timmar innan vi var i säkerhet.
Vi var väldigt trötta när vi kom fram till Sverige och behövde åka direkt till sjukhuset med vår ena son som blivit mycket sjuk. Men vi visste att vi kunde vara säkra här. Nu jobbar jag inom kommunen och föreläser om migration och integration, och min fru studerar kompletterande läkarutbildning på universitetet.
Vi vet att kriget i Syrien någon dag kommer ta slut, och då kanske vi åker tillbaka och hjälper till att bygga upp ett nytt Syrien. Att fortfarande ha kvar hemnyckeln ger oss hoppet att det ska hända.
Hoppet om ett hem
För flyktingar blir nyckeln mer än ett vardagsföremål – den representerar både minnet av ett förlorat hem och hoppet om en framtid där trygghet åter blir möjlig.
