Träffa Ahmed från Idlib i Syrien

"Hemnyckeln är det enda jag har kvar"

I Idlib är det medelhavsklimat. Jag kommer så väl ihåg alla dofterna jag kunde känna vid huset om morgnarna. Hur blommorna doftade. Daggen. Jorden. Klövern på ängarna utanför.

Vi brukade ses på ett kafé i närheten, några kompisar och jag, och prata, diskutera och skoja med varandra. Där fanns även en populär bazaar och moskén vi bad i varje vecka. Det var bra. Vi hade eget hus, bil, ett socialt liv.

När kriget kom försökte de få mig att gå med i armén. Jag var doktor i genetik och jobbade med arkeologi för UNESCO. Jag ville inte gå med i armén. Men jag kunde heller inte stanna kvar.

Tillsammans med min familj flydde vi till Turkiet där jag lyckades få jobb. Jag sparade ihop nog med pengar för resan över till Grekland.

På väg över Medelhavet började båten ta in vatten. Vi klarade oss, men hemnyckeln som jag fortfarande hade i fickan är än idag oxiderad av vattnet. Till slut tog vi oss till Sverige, där jag nu undervisar på Uppsala Universitet.

Innan kriget hade jag byggt på vårt hus i Idlib i 15 år, och när bomberna föll försvann allt på bara några sekunder. All sten, alla möbler, alla mina växter. Hemnyckeln är det enda jag fortfarande har kvar.