Alex från Aleppo, Syrien
Alex bär på rädslan för att återvända till ett förändrat hem. Han bevarar sin hemnyckel som symbol för möjligheten att en dag återse Syrien.
"Kan inte göra mig av med min gamla hemnyckel"
Jag är rädd för att ens tänka på möjligheten att komma hem igen. Rädd för att kriget ska ha förstört allt. Att jag inte känner igen mitt hem, eller några ansikten på gatorna. Jag kanske inte känner igen mig alls längre …
Min mor och far vaknade alltid först på morgnarna. Far var på jobbet tidigt. Sen vaknade vi andra, jag och mina syskon. Vi gjorde oss i ordning för dagen, klädde på oss och dukade fram frukost, innan jag gick till universitetet och mamma tog min lillasyster till skolan.
Jag har ett distinkt minne av tonerna från pappas tanbur som han ofta spelade på. Hur min mors röst fyllde hemmet. Det var ett ganska lugnt liv i Ashrafiyeh i Aleppo.
Vi hade allt vi behövde, hade många vänner och kände våra grannar väl. Jag har hört från några av dem, de är i Kurdistan-regionen nu.
Själv lyckades jag ta mig till Sverige. Det kändes säkert att komma hit, som att det här var platsen där jag kunde starta ett nytt liv.
Men jag kan inte göra mig av med min gamla hemnyckel. Den symboliserar något för mig. För även om jag är rädd för alla minnena, så är den ett hopp om att ändå någon gång kunna komma tillbaka. Oavsett om jag känner igen mig eller inte.
Hoppet om ett hem
För flyktingar blir nyckeln mer än ett vardagsföremål – den representerar både minnet av ett förlorat hem och hoppet om en framtid där trygghet åter blir möjlig.
