Från Kyiv: Elisabeths vardag i krigets Ukraina

När öronbedövande sirener skär genom natten över Kyiv vet alla vad det betyder: ännu en rysk attack är på väg - och minuterna för att nå säkerhet är få. 

Elisabeth Haslund, UNHCR:s kommunikationschef i Ukraina, är en av dem. Hon tar skydd i sitt badrum i lägenheten i centrala Kyiv och gör sig redo för ännu en lång, sömnlös natt.

Det har nu gått två år sedan Elisabeth packade sin resväska för att leva och arbeta mitt i ett fullskaligt krig med allt vad det innebär. Brutala ryska attacker fortsätter utan uppehåll och nu står det ukrainska folket inför sin fjärde krigsvinter.

Men vad får en människa att välja att flytta till ett land i krig, där det finns en ständig risk för oförutsägbara attacker?

Elisabeth berättar:

Vänner och familj frågar mig ofta om jag är rädd. Och faktiskt, nej, jag är inte rädd. Men självklart påverkar situationen mig varje dag. Så varför gör jag detta?

Mitt svar är enkelt: för att jag känner att det är meningsfullt, att vårt arbete är viktigt och jag ser hur UNHCR:s stöd gör skillnad för människor här i Ukraina. Det är väldigt viktigt att dela människors berättelser, så att världen inte glömmer.

Även om jag har börjat vänja mig vid flyglarmen - och jag tycker fortfarande det är helt absurt att man kan vänja sig vid att höra flyglarm, det ska aldrig ses som normalt - så sker saker ibland alldeles för nära.

Ett sådant ögonblick inträffade när jag reste från Kyiv till hamnstaden Odesa.

Jag hade varit på tåget i flera timmar och var nästan framme när min kollega ringde mig och berättade att hotellet där jag skulle bo just hade träffats av en missilattack. Där och då slog tanken mig: Tänk om jag hade tagit det tidigare tåget, som jag faktiskt övervägde?

Eller i somras under en omfattande flygattack mot huvudstaden. Två missiler träffade en byggnad bara några kvarter från där jag bor, och mycket nära hemmen till flera kollegor samt UNHCR:s kontor. I den attacken dog fyra personer, inklusive ett barn.

Själv var jag på uppdrag i östra delen av landet så jag var inte i närheten, men jag passerar området dagligen. Även om reparationer av många skadade byggnader pågår för fullt så blir jag ständigt påmind om den förödelse som kriget orsakar.

Så självklart tänker jag ibland på riskerna jag tar genom att bo här. Det är en plats där bomber och missiler är en del av vardagen. Men jag ångrar inte mitt val för en sekund. Sällan har mitt arbete eller mitt liv känts mer meningsfullt.

Hur håller du dig lugn mitt i allt?

Under en lång tid var pussel mitt sätt att koppla av. Sedan jag kom till Ukraina har jag börjat måla efter nummer, precis som i de målarböcker jag hade som barn. Det är något en ukrainsk kollega introducerade mig för. Jag är ingen stor konstnär, men det är otroligt rogivande.

För en liten stund kan jag glömma arbetsbördan, att-göra-listorna och flyglarmen. Ett litet utrymme där jag kan andas och ladda om. Och såklart betyder samtal och social tid med mina lokala och internationella kollegor väldigt mycket.

När känns ditt arbete som mest meningsfullt?

Varje gång mina kollegor och jag möter människor som vi kunnat hjälpa på något sätt. Det är i dessa möten jag finner den djupaste känslan av mening. 

Familjer som har förlorat allt, sina nära och kära, sina hem, sina tillhörigheter, men som ändå håller fast vid hoppet och styrkan att börja om.

Människor som delar ofattbara berättelser, som aldrig trodde att de skulle behöva humanitärt stöd, men som ändå på något sätt fortsätter tro på en bättre framtid. Den motståndskraften berör och inspirerar mig djupt.

Jag kommer aldrig glömma berättelsen om 70-åriga Maria från byn Kupiansk i nordöstra Ukraina. Under en rysk attack flydde hon och hennes man ner i källaren. Explosionerna var så kraftiga att källardörren flög av och ljuset slocknade. Under hela attacken höll Maria hårt om sin man. 

När de till slut kom upp igen låg deras hund död. Taket på ladan hade förstörts och gården var i kaos. Grannarna kom springande för att se om de var vid liv och Marias man tittade på dem och sa med ett leende:

"Jag skulle kunna överleva en beskjutning till, min fru har inte kramat mig så där på 50 år."

Det ögonblicket säger allt om den okuvliga ukrainska andan. Mitt i förödelsen och så nära döden hittar de ändå styrkan att skämta, att le och att hoppas.

Att leva och arbeta i Ukraina har vidgat mitt perspektiv. Det påminner mig ständigt om hur privilegierad jag är. Jag får åka hem till Danmark för att ta en paus. Det kan inte ukrainarna. Det här är deras hem. Deras framtid.

Så jag ser varje dag hur viktigt det är att fortsätta med hjälpen, stödet och solidariteten. Särskilt nu när kriget, flyglarmen och attackerna fortsätter, och den annalkande vintern gör livet ännu svårare för familjer över hela Ukraina.

Tack för att du tog dig tid att läsa Elisabeths reflektioner och upplevelser från vardagen i Ukraina. Det betyder mycket, särskilt för de människor hon möter varje dag och som känner att världen fortfarande lyssnar och bryr sig.