”Jag paddlade hårdare varje gång nån sa att vi skulle dö”

Jag föddes i Iran och växte upp i ett område där vi inte hade någonting. Vi sprang barfota på gatorna, och redan som åttaåring började jag arbeta för att hjälpa min mamma som var ensam med sex barn.

Men som afghan fick jag aldrig några rättigheter. Jag fick inte gå i skolan som andra. Jag fick inte bli brandman, inte läkare, inte pilot – drömmar som förbjöds bara på grund av var jag kom ifrån. I fabriken där jag jobbade såg jag en av mina vänner dö. Han var bara tio år. Då förstod jag: här finns bara fattigdom och död. Ingen framtid.

När jag var 13 år bestämde jag mig för att fly. Resan tog nästan tre år. Jag gick genom flera länder, satt i fängelse, och kämpade för livet i en liten gummibåt över Medelhavet, men jag gav aldrig upp.

Till slut kom jag fram till Lesbos, där jag mötte två kvinnor från UNHCR. De såg oss. De pratade med oss. Och de hjälpte oss. Det kändes som att någon gav mig en andra chans i livet, som ingen hade gjort innan.

Idag lever jag i trygghet i Sverige. Här upptäckte jag konsten – linjer som blev mitt språk, mitt sätt att berätta min historia och ge hopp vidare. Genom min konst har jag fått en röst, och jag vill använda den för att göra världen lite bättre. 

Hadi Qasemi
Artist, Human Rights Activist, Public speaker