Utblick: Tillbaka till Ukraina

När jag i februari 2024 besökte Ukraina upplevde jag ett land där människor var sargade och trötta efter två års fullskaligt krig. Hem och byggnader var raserade och de flesta hade någon anhörig eller bekant som dött eller skadats i kriget.

Miljoner var på flykt. Människor led av sömnbrist på grund av flyglarmen som natt efter natt höll dem vakna.  

Det är med förskräckelse och ilska som jag, än i dag, följer rapporterna om ryska attacker. Situationen i Ukraina är värre än någonsin. Hittills, bör tilläggas.

Då, för två år sedan, reste vi runt i landet med de utmärkta nattågen. Vi mötte människor i hela landet. Nu attackeras även tågen regelbundet.  

Varje vecka möts vi av svarta rubriker om hur människor – barn! – dödas. Om hur bostadshus, skolor, broar och infrastruktur för el och vatten skadas och förstörs.  

Det kommer att bli ännu en iskall vinter i utkylda hem.  

Snart ska jag aktivera flyglarmsappen och åka tillbaka till Ukraina. Jag kommer att besöka platser som jag besökte för tre år sedan och fasar redan för vilken skillnad det kommer att vara.  

De humanitära behoven i landet är oändligt mycket större, när de offentliga utgifterna under fem år i stor utsträckning har behövt gå till militär och försvar.

UNHCR finns på plats i hela landet och når ut med stöd och hjälp ända fram till byar nära fronten, där många äldre ukrainare fortfarande stannar kvar eftersom de inte vill lämna sina hem.  

Vi reparerar skadade hem så att människor ska kunna bo kvar och hjälper internflyktingar som lämnat allt bakom sig med kontantstöd för att till exempel betala hyra för en tillfällig bostad. Den som flyr lämnar ofta även sitt jobb och sin försörjning.  

En annan viktig uppgift för UNHCR är att tillsammans med lokala ukrainska organisationer erbjuda psykologiskt stöd för alla som lider i kriget: de som överlevt flyganfall, fått sitt hem förstört eller förlorat vänner och anhöriga.   

Det är lätt att föreställa sig stressen i vardagen. Stressen över att lämna barnen i skolan och stå ut med osäkerheten att de kan skadas eller dö. Eller att man själv dör under dagen och inte kan komma tillbaka till sina barn.  

Människor i Ukraina lever vidare i en mycket svår tillvaro: dag efter dag, år efter år. Det minsta vi som befinner oss i säkerhet och trygghet kan göra, är att visa att vi inte glömmer bort dem. 

Åsa Widell, Sverige för UNHCR