När kriget skrämmer finns mormor där

När vintern kommer till östra Ukraina faller temperaturen långt under fryspunkten. I byn Vidradne kan nätterna bli så kalla som minus 18 grader, och för många familjer innebär vintern en kamp för att hålla både värmen och hoppet vid liv.

För Nataliia handlar allt om hennes barnbarn Kyrylo.

När Kyrylo bara var elva månader gammal dog hans mamma. Sedan dess har Nataliia tagit hand om honom ensam.

"Han drabbades av lunginflammation och blodbrist som spädbarn. Han var mycket svag", berättar hon.

Kyrylo tillbringade en månad på sjukhus och behövde omfattande vård. Nataliia, som arbetat 13 år inom intensivvården, använde all sin kunskap för att hjälpa sitt barnbarn tillbaka till hälsa.

I dag går Kyrylo i första klass. Deras liv kretsar kring varandra. De delar vardagen, måltiderna, oron och de små ögonblicken av glädje.

"Jag älskar honom väldigt mycket", säger Nataliia. "När vi tittar på tv täcker han mina fötter och säger att 'Mormor, dina fötter blir kalla'. 

Varje morgon börjar på samma sätt.

"Han kommer fram till mig, ger mig en kram och en puss och säger: 'God morgon, mormor, jag älskar dig.'"

Men kriget är aldrig långt borta.

Även om deras by inte ligger vid frontlinjen påverkar kriget vardagen. 

"När Kyrylo hör ett flygplan flyga förbi rusar han in i huset för att gömma sig", berättar Nataliia. Nätterna kan vara extra jobbiga.

"Om explosionerna är så höga att vi hör dem på natten kommer han till min säng, lägger sig bredvid mig och somnar där."

Samtidigt måste Nataliia kämpa mot ännu ett hot: kylan. Huset där de bor är svårt att värma upp. Väggarna är tunna och vinterkylan tränger in. Trots att hon hugger och staplar ved själv är det svårt att hålla värmen när snön ligger djup och temperaturen sjunker långt under noll.

Under vintern fick Nataliia och Kyrylo stöd genom UNHCR:s partnerorganisation Proliska. De fick en värmare och isoleringsmaterial som hjälper till att hålla kylan ute och hemmet varmare.

Stödet innebär mer än bara högre temperatur inomhus. Det ger också trygghet för en pojke som redan har förlorat så mycket och för en mormor som aldrig gett upp.

"Jag lever i princip för honom", säger Nataliia.

När hon ser framåt är hennes önskan enkel.

"Bara det bästa. Jag vill att han ska studera, avsluta sina studier och bli självständig."